ÖL /

Veteöl bryggs idag främst i Tyskland och Belgien. Det bayerska veteölet skall man helst kalla weissbier, vilket översatt från tyska blir just veteöl. I trakterna kring Berlin görs en lite annan typ av veteöl, mycket syrligare och alkoholsvagare och som kallas weisse, det tyska ordet för färgen vit. För det belgiska veteölet gäller samma benämning; wit eller blanche, vit på belgiska.

Veteöl har historiskt sett haft en mycket större spridning än det har idag. Så långt bort som i det brittiska riket har man tidigare bryggt mycket öl med en del vetemalt. Idag är produktionen där blygsam. Det ursprungliga veteölet har sina rötter i Böhmen, idag en del av Tjeckien dit det kom via slaviska folkgrupper. Under 1400-talet skaffade sig rika adliga släkter i Bayern ensamrätt att brygga veteöl. 1603 beslutade kurfursten av Bayern att endast han fick brygga och sälja detta öl. Han tvingade andra bryggare att sluta med sin produktion och i flera städer öppnades så kallad Hofbräuhaus där kurfurstens veteöl såldes exklusivt.

På 1700-talet hamnade staten Bayern i ekonomiska svårigheter beroende på olika väpnade konflikter. Staten såg sig då tvungen att sälja ut rättigheterna till bryggning av det sydtyska veteölet. Weissbier blev sedan rätt snabbt Bayerns nationaldryck.

Under 1900-talet dalade dock veteölens popularitet. Det moderna ljusa lagerölet tog över alltmer och folket valde bort sitt kära veteöl. Under 1970-talet var produktionen helt i botten och bayerskt veteöl höll på att helt dö ut och endast omkring 1 procent av all ölbryggning i Bayern utgjordes av veteöl. Men under just 1970-talet fick weissbier en renässans, fler och fler upptäckte det insomnade ölet och populariteten ökade. Tillresta turister var inte sena att uppmärksamma det “nya” ölet som bayrarna drack i stora, höga glas. Och på det sättet spreds veteölskulturen.

Idag utgör produktionen av veteöl i Bayern hela 35 procent av den totala ölproduktionen. Åtskilliga småbryggerier i delstaten har numera veteöl i sitt sortiment. Idag brygger man dessutom veteöl över hela det tyska riket, något som föreföll helt omöjligt för bara 30 år sedan.

Bryggprocessen
Bayersk weissbier bryggs i en överjäsningsprocess där varje moment är likadant som för ett överjäst öl utan vetemalt. Skillnaden är just vetet. Minst 30 procent av malten skall vara vetemalt. Kornmalt måste vara med eftersom bryggningen annars inte kan lyckas. De flesta bayerska veteölsbryggarna använder mer än 30 procent vetemalt.

Weissbier utvecklar ett kraftigt skum, något som gör dem rätt knepiga att hantera och hälla upp. Färgen blir oftast gyllengul eller lite orange, men det finns även exempel på tämligen bruna brygder. I  smaken känns framför allt den fruktiga bananliknande smaken. Den balanseras oftast mycket skickligt av en mer örtig smak som påminner om kryddnejlika. Det är just när dessa två smaker möts i en symbios som en veteölen är som bäst. Den höga kolsyrehalten märks också tydligt i ölets karaktär. Veteöl är särskilt rikt på B2-vitamin.

Man skiljer på ofiltrerad och filtrerad veteöl. En ofiltrerad kallas Hefe, efter tyskans ord för jäst, och innehåller en jästfällning. Denna jästfällning skall följa med vid upphällningen och det är just det som kan vara lite knepigt att lyckas med. Föredrar man en weissbier utan jäst så väljer man en Kristall. Jästen är där bortfiltrerad, men ölets smak är i stort likadan som den med jäst, möjligtvis förlorar man någon liten extra nyans som jästen ger. Det finns även mörkare veteöl, i Tyskland kallat Dunkel. Det har färgats lite mörkare med en tillsats av hårt rostad färg- eller karamellmalt i inledningen av bryggningen.

Relaterade inlägg:

1. Konsten att hälla upp en veteöl (18.5)
2. Fakta Cointreau (13.6)
3. Fakta Lavazza (12.9)
4. Fakta om Jarlsberg (12.7)
5. Fakta om soya (12.7)